Michi

VI HADE mycket väl kunnat sätta oss ner och prata. Prata om DET. Prata ut. Som två vuxna människor. Jag hade även kunnat lägga huvudet i ditt knä "a la freud style" och bara "öppna mig", säga vad jag har på hjärtat. Men det tänker jag inte göra. Orden kommer inte ut. De förblir i min kropp. Som ett svart moln. Lösenordsskyddade. Kanske för att jag är rädd för vad jag kommer säga. Eller rent av ångra det jag kommer ha sagt. Eller rädd för att få svaret jag tror jag kommer få, eller snarare inget svar alls. Inget av det kommer göra mig klokare. Så varför inte bara go childish och knipa truten? Lägga mig på min spikmatta, låta den leka Freud. Låta spikarna smeka min rygg tills den är röd. Då kommer tankarna till ro. Kanske. Om jag har tur. Ja, min spikmatta ska få agera bollplank ikväll.

xxx
M